Blog Image

Om denna och andra världar

Logik för dig från A till B. Fantasin kan ta dig vart som helst. -Albert Einstein


Lois McMaster Bujold – The Sharing Knife

Böcker Posted on Fri, June 25, 2010 20:47:35

Igår kom jag tillbaka efter en vecka i Kina. Hela familjen
var och hälsade på svägerskan som bor och pluggar i Beijing. Jag brukar alltid
ha med en bok när jag reser, för flygplanstimmarna och för sena kvällar. Denna
gång föll lotten på den sista delen i The Sharing Knife, betitlad Horizon.

Lois McMaster Bujold är en av mina favoritförfattare. Hon är hon något så intressant som en 60 årig tant som skriver scifi
och fantasy. Hon är mest känd för den underbara serien om Miles Vorkosigan. För mig personligen är hon en stor inspiration. Hon förstår verkligen författandets
hantverk. Jag har lärt mig mycket av att studera hennes teknik. Hon är en
mästare på att skapa karaktärer man bryr sig om, placerade i storslagna och
märkliga, men ändå trovärdiga universum. Sedan strukturerar hon alltid texten
på ett fantastiskt sätt, med bra balans mellan aktion, humor och
karaktärsutveckling.

Ändå kan jag inte riktigt skaka av mig en känsla av
besvikelse efter att ha avslutat Horizon. Jag vet inte riktigt varför. Kanske
för att de två första böckerna var så otroligt bra, med ett högt tempo och
sköna karaktärer, och Horizon når inte riktigt upp till deras nivå…

The Sharing Knife består av fyra böcker: Beguilement,
Legacy, Passage och Horizon. Man får följa Fawn Bluefield en ung bondflicka som
rymmer hemifrån då hon blivit olovligt gravid, och nu flyr hon problemen för
att försöka skapa sig en ny framtid i stan. Men på vägen möter hon en patrull
av Lakewalkers. De är ökända bland vanligt bondefolk som farliga och opålitliga
nekromantiker, men egentligen är de soldater i ett hemligt mångtusenårigt krig
mot en näst intill ostoppbar ras. Malice. En Malice är odödlig. De kan suga
själva livskraften ur allt omkring dem och förslava sinnet hos människor. De
förvränger djur till fruktansvärda monster. De går inte att förhandla eller
resonera med, när de väl har vaknat ur jordens dunkel för de ett konstant krig
mot allt levande. De måste dödas tidigt, helst innan de hinner vakna i mörkret.
Det räcker med att en enda undkommer, för att allt ska vara förlorat, allt liv
förintat.

Fawn blir kidnappad av en ung Malice och tagen till dess
grotta för att den ska kunna tillgodogöra sig livskraften i hennes ofödda barn.
Det är Dag, en gammal sliten Lakewalker, som kommer till hennes räddning, och
de överlever, men får betala ett fruktansvärt pris. Helt oväntat är det också
detta som binder dem samman, i en historia om fara, glädje, fördomar, samarbete
och i slutändan kärlek så stark att den kan förflytta världar.

De två första böckerna är helt suveräna. Man gillar
verkligen både den näpna, men väldigt pragmatiska och intelligenta Fawn och den
äldre, råbarkade, men ändå gentlemannamässiga Dag. McMaster Bujold väver en
hjärtevärmande kärlekshistoria i en fascinerande fantasyvärld. Det starkaste
temat genom serien är detsamma som i Vorkosiganserien, nämligen det obönhörliga
behovet av förändring för att möta framtidens utmaningar och det pris som
förändring kräver hos människorna i dess mitt. På sätt och vis handlar alla
hennes böcker om förändringens psykologi och dess sociologiska effekter.

Men förutom intressanta karaktärer, en hjärtevärmande
kärlekshistoria och en otroligt cool odödlig ras av fiender så fastnade jag
också för magisystemet. McMaster Bujold har nämligen lyckats med konststycket
att uppfinna något så fräscht som ett nytt slags magisystem! Det är inte det
lättaste inom fantasygenren. Visst har jag stött på varianter med liknande drag, men det är ändå mycket som skiljer och hon har så pass många unika idéer att jag gillar det från första stund.

Men varför då denna känsla av besvikelse? Efter de två
första böckerna, som ju var helt suveräna, så slog hon plötsligt av på takten.
De två sista är inte på sett dåliga. De är bara lite långsamma. Det är för
mycket prat, relationer, mer prat, diskussioner, mer prat, grubbel och
funderingar, mer prat och till slut, efter kanske halva boken, lite handling.
Hon tappar helt enkelt tempot. Och de sista Malicarna som de stöter på i
Horizon plockas lite för enkelt för min smak. De känns inte lika livsfarliga
längre. En ombalansering av den boken, där man minskade den första delens
dialoger och utökade konflikten på slutet, gjorde den mycket mer desperat,
skulle ge slutet en större känslomässig laddning. Nu blir det istället lite av
antiklimax.

Ändå vill jag starkt rekommendera serien! Speciellt de två
första böckerna, de är ju så underbart bra! Och antagligen kommer ni sedan,
precis som jag, att vilja veta hur det går, och läsa de två sista av bara
farten.

Nu ser jag fram mot nästa bok i serien om Miles Vorkosigan.



Old Mans War av John Scalzi

Böcker Posted on Mon, May 17, 2010 11:43:22

Jag är en stor älskare av science fictionböcker. Egentligen
gillar jag science fiction bättre än fantasy, för som genre har ofta scifi
lättare att finna nya vägar och berätta nya historier än fantasy, som lättare
faller i gamla standardiserade mönster. Dock tycker jag att fantasy har en
annan allegorisk kraft och det är lättare att leka med symboler och arketyper. Så
båda genrerna har sina styrkor och svagheter… smiley Men det var inte det jag skulle
skriva om… smiley

Jag har i dagarna läst ut ”Old Mans War” av John Scalzi. Den
är från 2004 och var Scalzis debutroman och början på hans författarkarriär. Nu
har han publicerat fem böcker till, varav tre uppföljare till ”Old Mans War.”

Man får följa John Perry, en 75 årig gammal man från ett
framtida USA. På sin 75 års dag gjorde han två saker, besökte sin döda frus
grav, och gick med i armén. Jorden och alla hennes kolonier skyddas av CDF
(=Colonial Defense Forces). De rekryterar inga unga till sin militär, de vill
ha gamla människor, som levt några decennier och samlat på sig lite erfarenhet och
emotionell mognad. Det ryktas att CDF, som har teknologi långt överlägsen
jordens, har förmågan att göra sina rekryter unga igen. För även om de vill ha
gamla sinnen, så är ju gamla skröpliga kroppar totalt värdelösa i de
fruktansvärda strider som väntar.

Det kryllar av liv i galaxen. Det mesta är fientligt. Flera
raser anser dessutom att människokött är en sällsynt fin delikatess. Det finns
knappt inga beboliga planeter som inte redan är koloniserade av intelligenta
varelser, och väldigt få raser är intresserade av diplomati eller samexistens. Så
kampen är igång, att försvara det man har, och att erövra det man vill ha.


framsidan av boken fanns det en liten reklamtext som löd: ”Though a lot of SF
writers are more or less efficiently continuing the tradition of Robert A
Heinlein, Scalzi’s astonishingly proficient first novel reads like en original
work by the late grand master.” Och det är faktiskt helt sant. Under
mina tidiga tonår fanns det tre scifi författare där jag läste allt jag kunde
komma över, Isaac Asimov, Arthur C Clarke och Robert A Heinlein. En av de
starkaste upplevelserna kom från Heinleins ”Starship Troopers” eller ”Stjärnsoldat”
som den hette i svensk översättning.

Scalzi lånar sannerligen mycket av
Heinlein. Här har vi ett myller av rymdvarelser, stora rymdslag och brutala
strider utförd med avancerad teknologi. Här finns rolig och rapp dialog, en hel
del sex, en stark förbrödring bland soldaterna då de kämpar för mänskligheten
mot universums olika monster, och en känsla, både av vemod inför krigens oändligt
höga pris, betalat i blod, och av triumf när man vinner seger. Allt är väldigt
Heinleinskt, speciellt sexet och triumfalismen.

Men det är också väldigt roligt. Och det är kul med den
spekulativa teknologin, och de olika raserna. Tyvärr ställs aldrig de stora
frågorna. För här finns utrymme att diskutera vad det egentligen är att vara
människa, och vad människan blir för varelse i extrema situationer, Men det tas
inte vara på ordentligt. På samma sätt är de flesta av karaktärerna ganska
platta och lite intetsägande. Men fokus för berättelsen ligger inte där, utan i
militärlivet. Det är en kul bok för lite avslappnad underhållning, men saknar
några större djup. Men vem vet, detta var ju Scalzis första bok. Djupen kanske
kommer i uppföljarna. Och jag är sugen på att läsa dem för att ta reda på vad
som händer, och det är väl ett gott betyg.



Lamb av Christopher Moore

Böcker Posted on Mon, March 15, 2010 12:25:54

Jag har precis läst ut Lamb av Christopher Moore. Jag fick
boken rekommenderad av en vän och hade själv aldrig hört talas om författaren
förut, men tydligen är han en storsäljande författare av humoristiska böcker i
USA.

Lamb är något så pass intressant som en berättelse om vad
som hände från det att Jesus föddes till dess att han blev korsfäst runt år
trettio. Man får följa hela historien ur ögonen på Jesu barndomsvän Biff. Så
glöm Matteus, Markus, Lukas och Johannes, nu är det ”Evangelium enligt Biff” som
gäller. 🙂

När jag började läsa boken blev jag glatt överraskad över
hur mycket Moore måste ha studerat tiden och kulturen, för han har ganska bra
pejl på hur det judiska samhället antagligen såg ut runt år 0. Det var både här
och där som jag log ett litet leende när han beskrev små kulturella detaljer
som folk som inte studerat teologi inte brukar ha en aning om.

Hela boken är annars centrerad kring Jesus och Biff. Eller
rättare sagt Joshua och Biff. För er som inte vet så är ”Jesus” den grekiska översättningen
av det arameiska/hebreiska Joshua. Jesus hette alltså med största sannolikhet
Joshua bar Joseph, (Josua son av Josef.) Biff är för övrigt en skönt oborstad
karaktär, levnadsglad och väldigt ”street smart”, med ett ohämmat intresse för
tjejer och sex. Detta ger upphov till en komisk spänning mellan honom och
Joshua, då han är allt igenom god, och dessutom ganska naiv. Sedan har Joshua
tyvärr fått veta av en ängel att han inte får ha sex, eftersom han är Messias
Guds son! Detta komplicerar självklart saker och ting när en ny flicka från
Magdala vid namn Magdalena (Maggie) flyttar in i grannskapet.

Tillsammans upptäcker Biff och Joshua vänskap, tjejer, sex
och vad det innebär att växa upp och tvingas ta ansvar, inte bara för sina
närmaste, utan som messias för hela mänskligheten. Biff är en sann vän och gör
allt han kan för att stötta en från början osäker Joshua i hur han ska kunna
bli en sann messias. En av de vackraste sakerna i boken är just den obegränsade
kärlek som Biff visar Joshua ända från barndomen hela vägen fram till
korset.

Mycket av boken tar plats långt borta i Asien. De reser
österut i jakt på de tre vise männen (magi), Baltasar, Gaspar och Melkior.
Joshua vill nämligen söka upp dem, för de kanske kan hjälpa honom att lära sig
det han måste för att kunna bli messias. Detta följer ju den gamla klassiska
myten om att Jesus skulle ha studerat sina läror i Indien eller någon
annanstans. Detta är såklart nonsens då allt material för det han undervisade
fanns i den miljö där han växte upp. (Där fanns förutom ett myller av olika
judiska sekter och rabbiner även greker och romare, alla med sina kulter och
trossystem.) Men resan skapar ju onekligen förutsättningar för en intressant
historia. (Annars hade det blivit en mycket tunnare bok.) Och då resan görs med
en sådan humor och berättarglädje så är det inte något man riktigt bryr sig om.

Resan går först till magikern (magi) Baltasar i nuvarande
Afghanistan. Här byter boken genre från att ha varit en historisk satir till
ren och skär fantasy, en genre den stannar i till dess de kommer tillbaka till
Judéen igen. Efter Baltasar och en ruggig kamp mot en stor ödleliknande demon
bär det vidare till Gaspar i Kina där de lär sig meditera, umgås med en Yeti
och fightar Kung-Fu! Slutligen drar de ned till Melkior i Indien och hinner på
vägen befria en massa barn från en blodtörstig Kalikult innan de (med en av
Biff införskaffad Kama Sutra under armen) åter drar hemåt.

Väl tillbaka i Judéen börjar Jesu tjänstgöring så som man
kan läsa om det i de vanliga evangelierna. Det är väldigt roligt att se hur
Moore leker med bibeltexterna och använder dem ur nya och roliga perspektiv.
Tyvärr är denna del väldigt kort. Det känns nästan som att han mot slutet insåg
att sidorna började dra iväg och att det var bäst att avsluta så snabbt som
möjligt. Boken känns alltså lite disproportionerlig i sin struktur. Dessutom
kan alla sexskämten ibland bli osmakliga och lite tröttsamma. Men förutom dessa
negativa bitar så var det en rolig och läsvärd upplevelse.



Tänk vad bra det är att läsa böcker

Böcker Posted on Tue, March 02, 2010 10:57:28

Enligt en artikel i expressen så är bokläsning bland det bästa man kan göra. Det ökar upp kritiskt tänkande, koncentrationen och empati. Dessutom skapar läsande nya nätverk i hjärnan som hjälper till och motverkar demens när man blir gammal.

Läs den riktigt intressanta artikeln!.

/Oskar